När jag var fjorton började jag sjunga i ett synthband. New English Dictionary hette vi. Hjälp.
Vi bytte snart namn. Samma förkortning, nya ord. Nuclear Electronic/Effective Death. Fortfarande lika fånigt. Våren 1988 eller 1989, minns ej, så skulle vi spela på biblioteket i Broby.
Vi, Mattias Wiik och jag, blev intervjuade innan konserten av en journalist från Norra Skåne eller Kristianstadsbladet. Hon skrev att vi spelade hårdrock. Givetvis var vi tvungna att byta namn.
Så. Dags för konsert. Vi stod på scen, eller på golvet snarare, som Wasteland. Det var säkert tio personer i publiken.
Någon vecka senare hörde jag steg i trappan. Jag bodde i källaren då, ett rum som min syster sedan skulle ta över. Det var pappa, och han höll en bok i handen. Pappa jobbade som översättare (danska/bokmål/nynorska/isländska/färöiska) under många år. Låt oss återkomma till honom vid tillfälle.
Hur som helst: boken i handen hans. En bok han köpte på 1960-talet. Mjuka pärmar, och mjukare hade de blivit. Han sade: "Kanske att detta är något för dig?" Han räckte mig T.S. Eliots "The Wasteland". Sedan gick han upp igen.
Jag läste om och om igen. Ibland tyckte jag mig förstå. Ibland förstod jag inget. Ni förstår? Jag blev förälskad i poesin den kvällen.
Dikt för mig är knarrande steg i en källartrappa, en faders trygga andning och torra varma händer.
Dikt för mig är en uppmuntran, en försiktig knuff.
Dikt för mig är släktband, och saknaden när man blir lämnad ensam.
Dikt för mig är en resa till Färöarna 1995.
Dikt för mig är spireorna som han och jag planterade på landet och som kanske står kvar.
Dikt för mig är 5/10 2015.
Dikt för mig är när mamma ringde och sade "nu måste ni komma ner".
Dikt för mig är hur jag slängde mig ut från ett möte och sprang iväg till tåget.
Dikt för mig är att han precis hade somnat innan vi kom.
Dikt för mig är orden jag viskade som han inte reagerade på.
Dikt för mig är hans sista andetag.
Dikt för mig är att han började andas igen.
Dikt för mig är hans sista utandning.
Dikt för mig är tystnaden de där sekunderna
innan jag insåg att nu är han för evigt tyst.
Stava snett
söndag 26 mars 2017
måndag 20 mars 2017
Att "förstå" poesi
Att älska poesi är en sak. Att förstå den är en annan.
Vad är att förstå poesi, eller text? För mig är det att orden får det att svirra till, att jag liksom lyfts, expanderar, att det börjar klia i hjärnan, att jag vill läsa en massa, och skriva. Det betyder inte att jag faktiskt förstår orden framför mig. Vad ska jag göra det för? Hur mycket jag än analyserar, så kan jag ju ändå aldrig veta - på riktigt - vad som rörde sig i författarens hjärna när orden skrevs ner.
Så. Analysera inte så jävla mycket. Känn efter istället. Jag tar ett exempel:
"mellan nästan ingenting och ingenting
värjer sig körsbärsträdet och blommar vitt."
(Hans-Magnus Enzensberger, från "körsbärsträdet blommar i snö" ur "dikt för dom som inte läser dikt", Bonniers 1965, översättning Benkt-Erik Hedin)
Jaha. Det finns säkert någon snillig analys. För mig är ordet "och" mellan "nästan ingenting" och "ingenting" det viktigaste här.
Nä, skojar. Men det finns något i denna korta dikt som kittlar mig, jag vet inte vad, men jag känner det, utan att förstå. Sådan är poesin, åtminstone för mig.
Vad är att förstå poesi, eller text? För mig är det att orden får det att svirra till, att jag liksom lyfts, expanderar, att det börjar klia i hjärnan, att jag vill läsa en massa, och skriva. Det betyder inte att jag faktiskt förstår orden framför mig. Vad ska jag göra det för? Hur mycket jag än analyserar, så kan jag ju ändå aldrig veta - på riktigt - vad som rörde sig i författarens hjärna när orden skrevs ner.
Så. Analysera inte så jävla mycket. Känn efter istället. Jag tar ett exempel:
"mellan nästan ingenting och ingenting
värjer sig körsbärsträdet och blommar vitt."
(Hans-Magnus Enzensberger, från "körsbärsträdet blommar i snö" ur "dikt för dom som inte läser dikt", Bonniers 1965, översättning Benkt-Erik Hedin)
Jaha. Det finns säkert någon snillig analys. För mig är ordet "och" mellan "nästan ingenting" och "ingenting" det viktigaste här.
Nä, skojar. Men det finns något i denna korta dikt som kittlar mig, jag vet inte vad, men jag känner det, utan att förstå. Sådan är poesin, åtminstone för mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)