Att älska poesi är en sak. Att förstå den är en annan.
Vad är att förstå poesi, eller text? För mig är det att orden får det att svirra till, att jag liksom lyfts, expanderar, att det börjar klia i hjärnan, att jag vill läsa en massa, och skriva. Det betyder inte att jag faktiskt förstår orden framför mig. Vad ska jag göra det för? Hur mycket jag än analyserar, så kan jag ju ändå aldrig veta - på riktigt - vad som rörde sig i författarens hjärna när orden skrevs ner.
Så. Analysera inte så jävla mycket. Känn efter istället. Jag tar ett exempel:
"mellan nästan ingenting och ingenting
värjer sig körsbärsträdet och blommar vitt."
(Hans-Magnus Enzensberger, från "körsbärsträdet blommar i snö" ur "dikt för dom som inte läser dikt", Bonniers 1965, översättning Benkt-Erik Hedin)
Jaha. Det finns säkert någon snillig analys. För mig är ordet "och" mellan "nästan ingenting" och "ingenting" det viktigaste här.
Nä, skojar. Men det finns något i denna korta dikt som kittlar mig, jag vet inte vad, men jag känner det, utan att förstå. Sådan är poesin, åtminstone för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar